sigvertutank

Idag gjorde jag något jag inte riktigt är stolt över. Jag säger inte att jag hade reagerat annorlunda, men det är ändå inget man skryter om direkt. Ni vet alla vad jag pratar om.
Slå små barn.

Idag fick jag en liten pojke att gråta.
Men han förtjänade det, tro inget annat.

Han trakasserade en av mina vänner och trodde sedan på allvar att jag skulle låta honom göra det på mig.
Som vanligt tog mina instikter över och jag tog tag i honom och kastade iväg en av leksakerna han kört i hennes nacke. Då försökte ungdjäveln slå mig på strupen med knytnäven. Inte för att det kändes men ändå.
Så jag drog ner honom på marken flera gånger men han gav sig inte, han ville fan ha stryk.

Jag tog då tag i hans hand och vred om den tills han släppte den andra leksaken och kastade den bort mot den andra. Han fick ännu mer flipp coh skrek i fullan sky "Jag slår dig på pungen!" följt av ett slag mot min icke-existerande pung. Jag svarade att jag inte har någon pung och slog honom (väldigt lätt, bara så ni vet) i magen i hopp om att han skulle ge upp. Men nej.
Vid den här tidpunkten ska ungen vara glad att han fortfarande inte har min fot i ansiktet. Jag vet inte riktigt vad som hände eftersom jag när jag blir arg får en sån adrenalinkick att jag får lite black-outs, så mina minnen flackar lite. Men det hela slutade med att jag putte honom så han ramlade (jag tror jag sa att han förtjänade det) och han ställde sig upp och skrek "DU ÄR BÖG"... Eftersom jag gillar killar och tydligen har en pung så svarade jag "Ja, jag är bög" och gick därifrån.

Att få mycket adrenalin är ganska lätt för mig. Men tro mig, det där var kontrollerat. Det har funnits tillfällen då jag slått vissa med en sten, spottat någon i ansiktet och lite såndant. Jag kommer inte ihåg exakt vad som fick mig att spotta någon i ansiktet på Liseberg, men det måste varit ganska otrevligt för den som tog emot det. Haha...(Kan inte hjälpas, har skadeglädje)

När jag inte ger utlopp för allt detta adrenalin dock, och ilskan fortfarande sitter kvar, börjar jag skaka. Det skaket kan hålla i sig ett tag och återkomma under dagen. Men hur arg jag än var dagen innan så är jag aldrig arg när jag vaknar på morgonen... 

Och för att byta ämne...
Jag har märkt på senaste tid så har jag blivit mer och mer som en neurotisk artist... Mer och mer konstiga handgester och tittandes upp i taket (blundandes) när jag sjunger... Nu vet jag ju inte ifall det är temporärt för jag jag längtar ut, till sommarlovet, men konstigt känns det.
Fast jag har väl aldrig varit normal, det skulle jag aldrig påstå.

Nu ska jag kolla på Ugly Betty och sedan blir det Desperate Housewifes.

VI HADE SISTA MATTELEKTIONEN IDAG! WOHO!

Lyssnade på mina gamla goda låtar på datan idag och jag kan säga till alla som lever för schlager: BLÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖ

Det är inte riktig musik om texten inte betyder något. Låten måste tillföra något och nej, men blir inte glad av schlager. Förd bakom ljuset, ja. Hjärntvättad, möjligen. Men vill man bli glad lyssnar man på Björn Gustafsson i melodifestivalen, inte de riktiga numren.

Håkan Hellström är kungen av svensk pop så va tysta. Robyn är drottningen.

ROPEN SKALLA, RIKTIG MUSIK TILL ALLA! WOOOOO