sigvertutank

Hur skulle jag kunna beskriva allt?

För första gången i mitt liv kände jag mig som en tonåring. Detta var för några månader sedan.
Nu har jag börjat känna saker också. Vet inte hur det gick till, men jag tror att det har något att göra med att jag gör som när jag kollar på film eller läser böcker. Jag trycker in mig själv i handlingen och släpper loss allt. Det är väl inget som direkt sker naturligt, det vet jag inte om det gör för någon.
Men om filmen eller boken inte bara ska slösa på min tid och vara en blank timme måste jag göra så. Sen är det ju lite olika. Ibland kan jag känna mig extra känslig, så som ju alla av det kvinnliga könet kan känna ibland.
Även de av det manliga könet kan väl känna så, vad vet jag.(Mycket)

Det är ännu mer frustrerande att känna små saker än det var att bara nästan känna dem. Mer förvirrande.
För innan visste jag ju att jag var en ganska kallhjärtad person, men nu är jag inte så säker. Och jag har alltid tyckt om den kvalitén i mig själv, men det verkar som om människor över lag inte tycker det är en bra sak.

Och då kommer vi tillbaka till det föralltid oavslutade ämnet om människor och känslor. Spänningar, vibbar, blickar, läsa mellan raderna, allt sånt. Och hur jag alltid står bredvid och inte förstår. Alltid försöker hitta någon som kan svara på mina frågor.

Jag stör mig på folk som undrar över livets mening. Livet har ingen mening, evolutionen hände bara, slumpvis utvecklades människor och vi gjordes. Bara sluta grubbla och var tacksam att det hände. För sanningen är att hela livet, tiden, allt, är bara en serie händelser. Inget "Ödet", bara slumpmässiga händelser.
Och nej, jag vet inte vad som händer när man dör, kanske återföds man. Eller så är man död.
Och ja, man sänder ut energier hela tiden och The Secret kan mycket väl funka för många människor, men för mig har den motsatt effekt. I fall det är för att jag fungerar tvärtom vet jag inte, men det är ju mycket möjligt...

Om jag hoppar tillbaka till det riktiga ämnet...
Jag fick för några dagar sedan reda på att man kan hålla ögonkontakt med folk. Något jag aldrig gjort. Någonsin.
Själv hatar jag att kolla folk i ögonen under en tid längre än 3 sekunder. Jag klarar nästan inte av att kolla på samma person i över 3 sekunder. T.o.m. att kolla på foton på folk i över denna tid är obehagligt för mig.
Om inte personen heter Ashton Kutcher och råkar stå utan tröja.
Så om jag någonsin kollar på dig i mer än några sekunder betyder det att jag gillar dig. Eller att du gör något väldigt konstigt.
I vilket fall som helst, grattis till dig.

Så idag testade jag att kolla på folk, jag har även testat lite i helgen, men det gick inte så bra.
Vet inte hur det gick, eftersom jag fortfarande inte kan läsa av människor. Hur kan folk veta när någon spanar in en? Det är ju en fysisk omöjlighet!
Den enda blicken jag kan avläsa är(och jag är inte säker) aggressioner.

Så, förutom Sheldon, kan jag nu lägga till Wilbur ur Hairspray till folk jag liknar.

Detta kommer fortsätta förbrylla mig tills någon berättar allt för mig.
Varför kan man inte bara få reda på vad andra personer tänker direkt? Jag vill veta nu vad de menar!
Och om man nu skulle börja tycka om någon, hur får man någonsin reda på om denne gillar en tillbaka? Aaaah, I'm so gonna die a virgin...

Tydligen har jag tecken på Aspergers syndrom också (Autism)....
Min sociala okompetens i det mänskliga spelet samt min förkärlek till rutiner är tydligen symptom till det.
Dock är det inget problem med min motorik, även om jag ramlade i bamba idag. Jag har heller inget problem med att se samband i abstrakt tänkande. Tror jag.

Fy.
Jag kan summera upp allt i nästa inlägg. Där kan jag komma fram till det punkt jag tänkt. För klar lär jag aldrig bli med detta ämnet.