600
Jag läste New Moon av Stephanie Meyer som bok till engelskan.
En 600 sidor tjock bok på engelska. Inte nog med det, jag var efter 2-3 lektioner med att börja läsa också, så jag hann inte börja förrän i måndags.
Och nu sitter jag här lite uttråkad efter att ha läst ut den. Så FUCK YOU, UP YOURS till er som trodde att jag inte skulle kunna hinna läsa ut den, jag läste ut min bok först. Fuuck you!
Det var inte det jag tänkte skriva egetnligen, men mina tankar är ganska ostyriga. Precis som mitt hår verkar det ha ingen som helst tanke på vad jag vill. Som om den övre delen av mitt huvud har sitt eget liv.
När jag läste den här boken, kunde jag leva mig in i historien. Jag blev arg och jag grät nästan vid flera tillfällen(jag är stor nog att medge att jag grät faktiskt en gång), jag skrattade ibland och jag kände med henne när hon mådde dåligt.
Men jag har också upptäckt att jag inte riktigt förstår mig på Bella, hon som karaktär är helt olik mig (utseendemässigt också, men nu är hon ju inte verkliget vilket är synd..) och ibland fattar jag itne varför hon säger vissa saker, varför hon gör vissa saker. Det är helt främmande för mig. Det är ju klart att det fanns vissa tankar och handlingar som jag tror att jag själv skulle gjort.
Jag är vit, den vitaste jag känner. Som någon känner.
Jag saknar pigment, jag är inte albino, men till den grad att jag inte blir brun hur mycket jag än tycker att jag spenderar tid i solen.
Solen får mig att reagera konstigt. För det första som en lampa som bländar alla. Men mina ögon kan inte ta solen och mina fötter torkar ut. Och min hjärna blir kokande, jag blir trött.
Men jag blir aldrig bränd. Eller brun.
Så visst hade jag kunnat vara en del av boken. Men inte huvudrollen. Inte den kvinnliga i alla fall.
Jag får känslan av att han inte har mycket av en stubin, något som jag också saknar en del av. (Med det gör mig väl likare Jacob i så fall).
Nu börjar jag ogilla sättet jag talar om bokens karaktärer, de är ju blott en föreställelse. En hallucination i mitt huvud och inga personer. För personer är individer man kan ta på. Och som har karaktär.
Och det är just det jag ville få fram, för jag började fundera på författarinnan till boken. Att hon sitter vid sin (i mitt huvud) skrivmaskin, en kvinna på kanske 30 år som skriver om en tonårstjej. Inte bara om, utan att hon "är" den här tjejen. Och hon skriver om vampyrer. Och varulvar.
Jag kan tycka det är lite konstigt att tänka på det, underliga tankar kommer upp.
Men så tänker jag på hur brilliant hon måste vara på det hon gör, för man tror ju att hon är denna tonårstjej med en förälskelse i en vampyr(det har väl ingen missat, så där förstörde jag inte för någon). Att hon kan få så många människor att hoppas och önska att det fanns vampyrer. Att hon kan rycka med mig så mycket att jag blir frustrerad att jag inte har nr.3, Eclipse, här vid mig.
Jag tänker på att det inte är många som har den gåvan.
Och det för mig till mina tankar kring ord. Att skriva. Hur man skriver något och vad det kan betyda för någon.
För visst kan en text betyda så olika beroende på hur man tolkar det?
Och just hur mycket makt ord kan ha över hur man mår, hur man känner sig. Som människa.
Ordet kan ge utlopp för känslor, det kan såra många i retur.
Det kan tränga in en i ett hörn, det kan vara direkt från hjärtat.
Det kan vara helt osammanhängande men ändå vara helt klart vad det betyder för den som läser. Det kan vara musik.
Det kan vara sommar.
Det kan vara vadsomhelst.
Det kan vara just det som du vill att det ska vara.
Det kan vara ditt liv.
Och att skriva är en annan sak jag älskar. Man kan skapa så mycket med ord. Det är som att måla en berättelse och alla som har någorlunda vett vet att jag älskar att måla.
Eftersom jag inte kan skapa musik och jag inte kan sy så är jag väldigt glad åt att jag kan skriva. "Jag vet att jag kan skriva", som Anne Frank skrev.
Och Anne Frank är en person som jag delar många tankar med. Inte på ett läskigt sätt, bara att jag har samma åsikter och har tänkt samma saker som hon en gång tänkte.
Man kan säga att jag är the reinkarnation av Anne Frank. Man kan också låta bli att säga det.
Det är upp till var och en.
Jag lyssnar på Oh lala med The Faces och Naive med The kooks. Lite länkar, även på det jag lyssnade på förut.
http://www.youtube.com/watch?v=TvH1s4xB1Vo&feature=channel_page
http://www.youtube.com/watch?v=r-KnNVoFsCc&feature=channel_page
http://www.youtube.com/watch?v=-FH__1d4UPA&feature=channel_page
http://www.youtube.com/watch?v=x1nixzYHDus
http://www.youtube.com/watch?v=Io735sjM230
Och jag tog lite bilder jag hittade från New moon, filmen. Jag tycker att framsidan på Twilight gör att "Edward" ser mordisk ut, inte vacker som han ska föreställa. Jacob tycker jag inte passar, inte för att han inte passar egentligen men jag förställer mig honom snyggare. Men jag antar att han passar till sin beskrivning.
Och Rosalie borde bara bytas ut. Hon passar inte alls. Men men, here goes.
En 600 sidor tjock bok på engelska. Inte nog med det, jag var efter 2-3 lektioner med att börja läsa också, så jag hann inte börja förrän i måndags.
Och nu sitter jag här lite uttråkad efter att ha läst ut den. Så FUCK YOU, UP YOURS till er som trodde att jag inte skulle kunna hinna läsa ut den, jag läste ut min bok först. Fuuck you!
Det var inte det jag tänkte skriva egetnligen, men mina tankar är ganska ostyriga. Precis som mitt hår verkar det ha ingen som helst tanke på vad jag vill. Som om den övre delen av mitt huvud har sitt eget liv.
När jag läste den här boken, kunde jag leva mig in i historien. Jag blev arg och jag grät nästan vid flera tillfällen(jag är stor nog att medge att jag grät faktiskt en gång), jag skrattade ibland och jag kände med henne när hon mådde dåligt.
Men jag har också upptäckt att jag inte riktigt förstår mig på Bella, hon som karaktär är helt olik mig (utseendemässigt också, men nu är hon ju inte verkliget vilket är synd..) och ibland fattar jag itne varför hon säger vissa saker, varför hon gör vissa saker. Det är helt främmande för mig. Det är ju klart att det fanns vissa tankar och handlingar som jag tror att jag själv skulle gjort.
Jag är vit, den vitaste jag känner. Som någon känner.
Jag saknar pigment, jag är inte albino, men till den grad att jag inte blir brun hur mycket jag än tycker att jag spenderar tid i solen.
Solen får mig att reagera konstigt. För det första som en lampa som bländar alla. Men mina ögon kan inte ta solen och mina fötter torkar ut. Och min hjärna blir kokande, jag blir trött.
Men jag blir aldrig bränd. Eller brun.
Så visst hade jag kunnat vara en del av boken. Men inte huvudrollen. Inte den kvinnliga i alla fall.
Jag får känslan av att han inte har mycket av en stubin, något som jag också saknar en del av. (Med det gör mig väl likare Jacob i så fall).
Nu börjar jag ogilla sättet jag talar om bokens karaktärer, de är ju blott en föreställelse. En hallucination i mitt huvud och inga personer. För personer är individer man kan ta på. Och som har karaktär.
Och det är just det jag ville få fram, för jag började fundera på författarinnan till boken. Att hon sitter vid sin (i mitt huvud) skrivmaskin, en kvinna på kanske 30 år som skriver om en tonårstjej. Inte bara om, utan att hon "är" den här tjejen. Och hon skriver om vampyrer. Och varulvar.
Jag kan tycka det är lite konstigt att tänka på det, underliga tankar kommer upp.
Men så tänker jag på hur brilliant hon måste vara på det hon gör, för man tror ju att hon är denna tonårstjej med en förälskelse i en vampyr(det har väl ingen missat, så där förstörde jag inte för någon). Att hon kan få så många människor att hoppas och önska att det fanns vampyrer. Att hon kan rycka med mig så mycket att jag blir frustrerad att jag inte har nr.3, Eclipse, här vid mig.
Jag tänker på att det inte är många som har den gåvan.
Och det för mig till mina tankar kring ord. Att skriva. Hur man skriver något och vad det kan betyda för någon.
För visst kan en text betyda så olika beroende på hur man tolkar det?
Och just hur mycket makt ord kan ha över hur man mår, hur man känner sig. Som människa.
Ordet kan ge utlopp för känslor, det kan såra många i retur.
Det kan tränga in en i ett hörn, det kan vara direkt från hjärtat.
Det kan vara helt osammanhängande men ändå vara helt klart vad det betyder för den som läser. Det kan vara musik.
Det kan vara sommar.
Det kan vara vadsomhelst.
Det kan vara just det som du vill att det ska vara.
Det kan vara ditt liv.
Och att skriva är en annan sak jag älskar. Man kan skapa så mycket med ord. Det är som att måla en berättelse och alla som har någorlunda vett vet att jag älskar att måla.
Eftersom jag inte kan skapa musik och jag inte kan sy så är jag väldigt glad åt att jag kan skriva. "Jag vet att jag kan skriva", som Anne Frank skrev.
Och Anne Frank är en person som jag delar många tankar med. Inte på ett läskigt sätt, bara att jag har samma åsikter och har tänkt samma saker som hon en gång tänkte.
Man kan säga att jag är the reinkarnation av Anne Frank. Man kan också låta bli att säga det.
Det är upp till var och en.
Jag lyssnar på Oh lala med The Faces och Naive med The kooks. Lite länkar, även på det jag lyssnade på förut.
http://www.youtube.com/watch?v=TvH1s4xB1Vo&feature=channel_page
http://www.youtube.com/watch?v=r-KnNVoFsCc&feature=channel_page
http://www.youtube.com/watch?v=-FH__1d4UPA&feature=channel_page
http://www.youtube.com/watch?v=x1nixzYHDus
http://www.youtube.com/watch?v=Io735sjM230
Och jag tog lite bilder jag hittade från New moon, filmen. Jag tycker att framsidan på Twilight gör att "Edward" ser mordisk ut, inte vacker som han ska föreställa. Jacob tycker jag inte passar, inte för att han inte passar egentligen men jag förställer mig honom snyggare. Men jag antar att han passar till sin beskrivning.
Och Rosalie borde bara bytas ut. Hon passar inte alls. Men men, here goes.
Kommentarer
Trackback
